Varje år bidrar Applicon med pengar till olika välgörenhetsorganisationer och det ska vi givetvis fortsätta med även framöver. Insamlingar och bidrag handlar dock inte enbart om pengar utan även om engagemang. Under senhösten spånade vi därför vidare på hur vi skulle kunna engagera oss och hjälpa till på andra sätt. ”Fika med hemlösa” dök upp som ett förslag vilket innebar att vi skulle bjuda hemlösa människor på varm dryck, bullar och smörgåsar, bakade och förberedda av våra kollegor. Applicon skulle i sin tur stå för fingervantar. Vi tog därefter kontakt med Frälsningsarméns sociala center i Hornstull som välkomnade vårt förslag.
Med kassar, ryggsäckar och dragkärra fyllda med fika och vantar begav vi oss därför mot centret under gårdagen, utan att riktigt veta vad som väntade. Inklampandes, mitt under morgonmötet, möttes vi upp av personalen på centret; de flesta socionomer, en musiker och en och annan student som arbetade extra. Stämningen var mycket god och de hjälpte gladeligen till att fylla termosar med varmvatten, lyfta ut bord och visa oss runt i lokalerna. Verksamhetschefen, Bodil Nilsson, informerade om verksamheten och diverse säkerhetsrutiner.
Strax före kl.09.00, precis innan centret ska öppna, sticker Johnny in sitt huvud i dörrspringan med ett leende. Johnny är en hemlös man i 50-årsåldern. Med en cigarett i mungipan och en bandspelare i handen spelar han julmusik för fulla muggar och tjoar och tjimmar på gatan utanför centret. Det visar sig att Johnny, efter tre timmar, fortfarande skulle stå kvar ute på gatan och underhålla oss. Han bjöd på många skratt. Vi fick bland annat höra diverse historier om hans liv, se bilder på hans barn och generös som han var ville han bjuda oss alla på en varsin latte, efter att han varit förbi Bolaget vill säga.
Det känns inte riktigt rätt att säga att det blev en ”rolig” eller ”lyckad” förmiddag efter att ha stått och delat ut fika i kylan till människor iklädda endast tunna jackor eller hoodtröja, bärandes trasiga skor och håliga vantar och som inte ägde mycket mer än innehållet i deras ryggsäck eller kasse. Vissa talade inte språket och hade svårt att göra sig förstådda. Många fikade lyckligtvis i flera omgångar, medan andra nöjde sig med en kopp kaffe eller te. En man bad om sju sockerbitar till kaffet, medan en kvinna bara ville ha lite socker – ”fyra bitar räcker”, sa hon. Några besökare var knappt 25 år fyllda, andra 70 år gamla.
Vår förhoppning är att de som besökte centret under gårdagen blev lite mätta om magen och fick en trevlig fikastund på morgonen – åtminstone denna dag.
Det var med både glädje och vemod i kroppen som vi lämnade centret, vinkade adjö till Johnny och satte oss på t-banans röda linje för att åka tillbaka tlll kontoret i Mood Gallerian. Denna tjusiga galleria, där dyra shoppingkassar och påkostade juldekorationer skriker med sin närvaro. Där satte vi oss för att äta en god lunch i värmen, dock med nästintill obefintlig aptit. Sedan förflyttade vi oss till våra skrivbord, startade igång datorerna och fortsatte dagens arbete.
Undrar hur Johnny och de andra fortsatte sin dag…
